Att säga nej!
Då tänkte jag ta upp veckans samtalsämne här i bloggen: grisuppfödningsfarmarna.
Tidigare i veckan var Djurrättsalliansen ute på nattspan och gjorde några förfärliga upptäckter på grisfarmar runt om i Sverige. Det var misär, det var skadade/sjuka grisar, det var grisar som gick och åt på varandra osv osv. Diverse bilder och videoklipp blev dokumenterade och publicerade, den ena vidrigare än den andra. Artikel efter artikel, intervju efter intervju och gransknig efter granskning har därefter dykt upp på i princip vart enda nyhetskälla sedan dess. Detta är verkligen den nya stora skrällen.
Därför är det ju inte utan att jag (särskilt i egenskap som vegetarian) måste kommentera detta. Samtidigt som jag personligen inte kan se alla dessa klipp och bilder på tortyren som pågått på dessa gårdar (då hade jag gråtit sönder mig), så är jag väldigt glad över att de florerar så pass mycket som det gör i media. På ett sätt kan jag till och med säga att jag är glad att den här skandalen kom ut. Naturligtvis inte för att jag gläds av nyheten att sådan här tortyr av levande varelser försigår på svenska gårdar, på svenska grisar, utan för att jag med detta hoppas att människor ska få upp ögonen. För jag vet att det är många köttätare där ute som försvarar sig med att "men grisarna har det så bra innan dom slaktas", och jag kan bara säga: nej nej nej nej nej nej nej!!
Egentligen kan jag inte klandra dom för det. För vad ska man egentligen tro, när till och med Eskil Erlandsson (Sveriges jordbruksminister) försvarar sig med samma naiva mening (läs chatten som han deltog i på nyhetskanalen). Det var minst 3 gånger som jag läste att "Sverige har några av världens strängaste djurskyddslagar". MEN - det hjälper inte när det ser ut såhär!!!! Det är som att säga "okej, jag misshandlade en kille.. Men min kompis dödade en annan, så jag är egentligen bättre". En dålig handling varken rättfärdigar eller minskar en annan dålig handling, och därmed kan vi inte minska vår skuld efter detta genom att försvara oss med att det är värre i andra länder. Det är bara fegt att försöka gömma sig bakom ett sådant argument.
Istället för att komma med dåliga undanflykter som inte håller, hade man istället kunnat hoppas på att regeringen börjar ta sitt ansvar i den här frågan med djurskydd. För visste ni att Lars Hultström (ordförande för Swedish Meat, samt styrelsemedlem för både SCAN och Svenska Djurhälsovården) är en av ägarna till de 90-tal gårdar som blivit anmälda under veckan av Djurrättsalliansen? Om vi inte kan lita på auktoriteter som honom (Svenska Djurhälsovården ska verka för bra levnadsförhållande för grisar och andra djur innan slakt), vem kan vi då lita på? Och visste ni att varje län bara har TVÅ personer som arbetar heltid för att åka ut och kontrollera uppfödningsfarmar? Detta gör att misskötsel och vanvård av våra djur inte kommer att upptäckas innan tortyren redan är ett faktum, då dessa 2 personer endast har tid att åka ut till gårdar som redan blivit anmälda. Det förebyggande arbetet finns inte. I vilken annan bransch ser det ut så idag? Precis, inte många..
Att regeringen ser så lättsamt på djurskydd att de inte kan ge länsstyrelserna de resurser de behöver för att göra ett ordentligt och livsbesparande arbete är bedrövligt. Att det finns så få människor i Sverige som prioriterar djurens välbefinnande är både pinsamt och sorgligt. Jag är vegetarian och stolt över det. Under en religionslektion i 3an (gymnasiet), då vi förde en debatt om just att äta/att inte äta kött, kom jag på det: Ja. Jag tycker att det är fel att äta kött. Med tanke på att ungefär 99,9 % av mina bloggläsare äter kött inser jag att jag nu kommer få ungefär lika mycket medhåll som jag fick från klassen på den där religionsdebatten. Men jag tycker så och det står jag för. Jag tycker att det är moraliskt fel att äta något som har haft ett liv, och även om jag kan acceptera att andra gör det så kommer jag aldrig tycka att det är okej. För jag förstår inte hur människor kan acceptera en verklighet som den här, där grisar tas från deras mammor under de första dagarna, hur mamman sedan kedjas fast i en box, hur djuren vanvårdas i misär på gårdarna innan det är till sist är dags för den sista tortyrliknande manövern som till sist tar ifrån dom deras plågor (jag börjar gråta bara av att skriva det...). För man kan säga vad man vill, försvara sig med vad man vill, men det är såhär det ser ut. Och ja, jag hade inte kunnat leva med mig själv om jag visste om att jag stöttade något sånt genom att äta kött.
